Visst är det ganska underbart att få vara kär. Speciellt om man är kär i en häst. Att få känna en särskild samhörighet med en viss fyrbent själsfrände. Att veta att för just dig finns det inte någon annan. Precis som ni misstänker så har bloggerskan fallit dit rejält. Hästen i fråga heter Velvet och hon är en mörkbrun, långbent skönhet. Vackrast i stallet såklart, men det är ju en högst okritisk bedömning.  När hon travar förbi i hagen får jag rysningar i hela kroppen. Hon är känslig, elektrisk och alldeles underbar att rida. I 1,5 år har det varit min uppgift att försöka rida in henne och det har varit en spännande resa. Från vingliga tjugominuterspass i paddocken till premiärturer på terrängbanor. Igår var första gången som jag vågade sitta barbacka på henne. Ett vågat försök som sannolikt skulle sluta i en eller annan luftfärd. Men Velvet slutar aldrig att förvåna och tog det hela med ro. Idag hoppade vi barbacka och i sommar kommer vi flyga fram över fälten i galopp, utan vare sig sadel och skor. Det kommer vara romantiskt och nu får jag ge mig… Ni förstår nog vad jag menar! Kanske har ni känt samma sak för en annan av dessa fantastiska hästar.

Lisbeth + Velvet = Sant