Det är en vacker helgmorgon i slutet av april. Himlen är ljusblå med strimmor av vita moln och på Tunarps fält och ängar syns åter grönt gräs. Det känns som att skogen snart exploderar ut i grönska och det är vackert så att det nästan gör ont. Gården vaknar till ljudet hästarna som kastar sig ut i hagen med nöjda skutt och frustningar och av skränandet från gässen på Parkdammen som idag fått sällskap av två majestätiska tranor. En sån här morgon finns det bara en tanke som går genom bloggerskans huvud: Här får jag bo. I den här intensiva och vackra naturupplevelsen får jag vakna upp varje dag. Det är en otrolig känsla som väcker tacksamhet. Tacksamhet inte minst till morfar Bertil som är anledningen till att alla vi andra får vara på Tunarp och som denna vecka lämnat gården för gott. På ett mer andligt plan kanske han dock alltid kommer finnas kvar och hans livsverk lever ju i allra högsta grad vidare. Att denna underbara dag dessutom fortsätter med att man får spränga fram i Tunarpsskogen i full galopp gör inte saken sämre. För det är sannerligen sprängkraft i hästarnas galopp så här års, de rör sig lika delar uppåt som framåt och energin verkar aldrig ta slut. När vi avslutar med galopp på Hyltefälten tänker jag att det också är väldigt tacksamt att vara ridlärare en sådan här dag.

P.S. Spana gärna in filmklippet från en av helgens uteritter på http://www.youtube.com/watch?v=M7cDqh00Jbs D.S.

Äntligen galopp på Hyltefälten igen